Räntelag (1975:635)
1 § Denna lag är tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens
område. Den innehåller bestämmelser om betalningsvillkor i vissa fall samt
om ränta.
Lagen gäller i den mån inte annat är avtalat, utfäst eller särskilt föreskrivet.
I lagen finns dock bestämmelser om avtalsvillkor som är utan verkan och om
betalningsvillkor som är utan verkan eller som har verkan endast om borgenären
uttryckligen har godkänt villkoret.
(Lag 2013:55)
2 § Ränta på fordran utgår ej för tid innan fordringen är förfallen till
betalning.
På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av
kontraktsbrott eller på liknande grund utgår dock ränta för tiden från den
dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om
återbetalning ej sker i rätt tid, den dag från vilken ränta börjar utgå
enligt 3 eller 4 §.
(Lag 1990:933)
2a § En fordran på betalning för en vara eller tjänst i ett förhållande mellan
näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet förfaller till betalning senast
trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på att fordringen betalas.
Detsamma gäller när en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har
en sådan fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ.
Ett betalningsvillkor är utan verkan mot borgenären i den mån det inskränker
borgenärens rätt till betalning enligt första stycket. I ett förhållande mellan
näringsidkare får dock betalningen ske senare, om borgenären uttryckligen
har godkänt detta.
(Lag 2013:55)
2b § Har gäldenären i ett sådant fordringsförhållande som avses i 2 a § rätt
att skjuta upp betalningen på grund av en undersökning av om varan eller
tjänsten överensstämmer med avtalet, får betalningen skjutas upp i högst trettio
dagar från det att varan mottogs eller tjänsten utfördes, om borgenären inte
uttryckligen har godkänt en längre undersökningsperiod.
(Lag 2013:55)
2c § Det som sägs i 2 a och 2 b §§ gäller inte betalningar som förfaller enligt
en avbetalningsplan.
(Lag 2013:55)
3 § Försittes betalningstiden för fordran vars förfallodag är bestämd i
förväg, utgår ränta på fordringen från förfallodagen.
På fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet att
redovisa för medel som han mottagit av huvudmannen eller tredje man utgår
ränta från dagen för redovisningen eller, om denna ej avges i rätt tid, från
den dag redovisning bort ske.
4 § I annat fall än som avses i 3 § skall ränta betalas på förfallen
fordran, för vilken betalningstiden försittes, från den dag som infaller
trettio dagar efter det att borgenären har avsänt en räkning eller på annat
sätt framställt krav på betalning av ett bestämt belopp med angivande att
underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Gäldenären är
dock inte skyldig att betala ränta för tiden innan räkningen eller kravet
har kommit honom till handa.
I fordringsförhållanden mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga
verksamhet skall ränta betalas enligt första stycket utan att det när kravet
framställs behöver anges att underlåtenhet att betala medför skyldighet att
utge ränta. Detsamma gäller när en näringsidkare i sin yrkesmässiga
verksamhet har en fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ
på betalning för varor eller tjänster.
Avser fordringen skadestånd eller annan liknande ersättning som inte kan
fastställas utan särskild utredning, skall ränta betalas på förfallet belopp
från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har
framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till
omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Gäldenären är dock inte
skyldig att betala ränta för tid innan kravet och utredningen har kommit
honom till handa.
Oavsett vad som föreskrivs i första, andra och tredje styckena skall
ränta betalas på förfallen fordran senast från dagen för delgivning av
ansökan om betalningsföreläggande eller av stämning i mål om utgivande av
betalning.
Trots bestämmelserna i tredje och fjärde styckena skall ränta betalas på
en fordran, som avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott och
inte skall utges som livränta, från den dag då skadan uppkom.
(Lag 2002:352)
4a § Ett avtalsvillkor som innebär att gäldenären inte är skyldig att betala
ränta enligt 3 eller 4 § på en fordran på betalning för en vara eller tjänst är
utan verkan mot borgenären i ett förhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga
verksamhet. Detsamma gäller i ett förhållande mellan en näringsidkare
och en myndighet eller ett annat offentligt organ, när näringsidkaren i
sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller varor eller tjänster mot betalning.
(Lag 2013:55)
5 § I fall som avses i 2 § andra stycket beräknas ränta för år enligt en
räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 §
med ett tillägg av två procentenheter.
(Lag 2002:352)
6 § I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot som
motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § med ett tillägg
av åtta procentenheter. Om det vid bestämmande av skadestånd med anledning
av personskada ska avräknas förmåner som en skadelidande har rätt till
enligt 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen (1972:207), utgör dock tillägget till
referensräntan endast två procentenheter för tiden till dess förmånerna har
fastställts slutligt.
Ett avtalsvillkor som innebär att räntan ska beräknas enligt en lägre räntefot
än vad som följer av första stycket första meningen är utan verkan mot borgenären
i ett förhållande mellan en näringsidkare och en myndighet eller ett
annat offentligt organ, när näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller
varor eller tjänster mot betalning.
(Lag 2013:55)
7 § Löper fordran med ränta när den förfaller till betalning och försittes
betalningstiden, utgår ränta i fortsättningen enligt samma räntefot som
gällde vid förfallodagen. Räntan skall dock utgå lägst enligt den räntefot
som anges i 6 §, såvitt gäller fordran som avses i 3 § första stycket genast
och såvitt gäller fordran som avses i 3 § andra stycket eller 4 § från den
dag som där föreskrives för varje särskilt fall.
8 § Har en gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan liknande
omständighet som gäldenären inte har kunnat råda över varit förhindrad att
betala i rätt tid och skulle en skyldighet att betala full ränta med anledning av
dröjsmålet med hänsyn till detta vara oskälig, får den ränta som annars skulle
betalas jämkas.
Ett avtalsvillkor som inskränker rätten till jämkning enligt första stycket är
utan verkan mot gäldenären.
(Lag 2013:55)
9 § Referensräntan enligt denna lag fastställs för varje kalenderhalvår
genom särskilt beslut av Riksbanken. Referensräntan skall motsvara den ränta
som Riksbanken tillämpade vid den huvudsakliga refinansieringstransaktion
som genomfördes närmast före det kalenderhalvår under vilket räntan skall
gälla, avrundad till närmast högre halva procentenhet.
(Lag 2002:352)