Statens utgifter realekonomiskt fördelade

Den realekonomiska fördelningen delar in utgiftsanslagen efter vilken typ av utgifter det är frågan om. Indelningen är därför, till skillnad från strukturen i statens budget med utgifter sorterade i olika utgiftsområden, anpassad till nationalräkenskapernas struktur.

Den realekonomiska fördelningen av utgifterna lämpar sig särskilt vid en jämförelse över tiden då denna struktur ligger fast, medan utgifter ibland byter utgiftsområde och därför kan störa jämförbarheten.

I den realekonomiska fördelningen, eller realfördelningen, finns tre typer av utgifter:

  1. Den första är den reala resursförbrukningen, vilken utgör den slutliga användningen i en ekonomi. Den består av konsumtion (förvaltningsutgifter) och investeringar. Förvaltningsutgifterna utgörs främst av lönekostnader och sociala avgifter, lokalhyror och inköp av varor och tjänster. Investeringarna består till övervägande del av investeringar i infrastruktur i form av vägar och järnvägar. Eftersom dessa är slutlig användning, ingår de som en del av BNP.
  2. Det gäller inte den andra kategorin, som är transfereringar. Transfereringarna, eller bidragen, utgör den största delen av budgetens utgifter och delas in efter vilken sektor som är mottagare. Den största delen går till hushållen. Resten går till kommuner och övriga såsom utlandet, företag och pensionsavgifter. Här ingår även räntor.
  3. Den tredje typen, finansiella transaktioner, är varken resursförbrukning eller transferering utan är bara en omvandling från en sorts tillgång till en annan exempelvis försäljning av statliga bolag. Här ingår även amorteringar och utlåning.

Senast uppdaterad: