2 Finansiering

Kapitalförsörjningsförordning (2011:210)

Ekonomistyrningsverkets föreskrifter och allmänna råd1

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna förordning finns bestämmelser i anslutning till 7 kap. samt 8 kap. 3 och 8–12 §§ budgetlagen (2011:203).

2 § Förordningen gäller för myndigheter under regeringen. För affärsverken gäller dock endast 2 kap. 7 § första stycket, 5 kap. 1, 2 och 6 §§ samt 7 kap. 2 §.

3 § Förordningen ska tillämpas om inte något annat följer av en annan förordning eller av regeringens beslut i ett enskilt fall.

2 kap. Finansiering av investeringar och utlåning

1 § Anläggningstillgångar som används i en myndighets verksamhet ska finansieras med lån i Riksgäldskontoret, om inte annat följer av 3–5 §§.

Regeringen beslutar särskilt om det högsta beloppet för en myndighets lån.

ESV:s föreskrifter till 2 kap. 1 §

Med anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet avses såväl färdigställda tillgångar som tillgångar som uppförs med avsikt att användas.

ESV:s allmänna råd till 2 kap. 1 §

Första stycket

Av 5 kap. 1 och 2 §§ förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag samt ESV:s föreskrifter och allmänna råd till dessa bestämmelser framgår vad som avses med anläggningstillgångar. Av ESV:s föreskrifter och allmänna råd till 4 kap. 2 § samt 5 kap. 3–7 §§ samma förordning framgår hur sådana tillgångar ska redovisas.

Utgångspunkten är att alla anläggningstillgångar som utgör produktionsfaktorer och som en myndighet använder i sin verksamhet ska lånefinansieras. Det gäller även tillgångar som lånats ut till anställda för privat bruk.

För tillgångar under uppförande tas lån upp för de utgifter som bedöms redovisas som anläggningstillgång för den aktuella perioden.

En myndighet får göra åtaganden för inköp av anläggningstillgångar i verksamheten med stöd av 17 § tredje stycket anslagsförordningen (2011:223). En förutsättning är dock att åtagandena inte medför att låneramen behöver höjas kommande år.

Andra stycket

Det högsta beloppet för en myndighets lån (låneramen) är gränsen för vad myndigheten vid varje given tidpunkt får ha som låneskuld hos Riksgäldskontoret. Med låneskuld avses summan av avistalån och i förekommande fall bundna lån som avser anläggningstillgångar som används i verksamheten. Om myndigheten förutser att en tilldelad låneram inte kommer att räcka, bör myndigheten begära en höjd låneram hos regeringen. I sin begäran bör myndigheten redogöra för hur myndigheten avser att finansiera framtida avskrivningar och räntekostnader.

I det fall myndigheten i enlighet med 2 kap. 5 § anskaffar utrustning genom finansiell leasing istället för genom köp bör en sådan anskaffning ingå i beräkningen av utnyttjad låneram. Även utgifter under året för anskaffning av sådana anläggningstillgångar som kommer att finansieras med lån, bör rymmas inom låneramen.

Ramen för myndighetens lån framgår av regleringsbrevet eller annat beslut av regeringen.

För att regeringen ska kunna ta ställning till en myndighets behov av lån ska myndigheten enligt föreskrifterna till 9 kap. 4 § förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag lämna underlag till ett sådant beslut i budgetunderlaget.

2 § En myndighets samlade lån enligt 1 § får inte väsentligt avvika från motsvarande tillgångars bokförda värden per den 30 juni och per den 31 december.

Riksgäldskontoret ska fastställa lånevillkor som baseras på kontorets upplåningskostnader på kapitalmarknaden.

ESV:s föreskrifter till 2 kap. 2 §

Avstämning mellan å ena sidan summan av utnyttjat avistalån och bundna lån för anskaffning av anläggningstillgångar som ska användas i verksamheten och å andra sidan de lånefinansierade tillgångarnas bokförda värden ska göras minst två gånger per år. Om skulden vid avstämningstillfället är lägre än det bokförda värdet belastas normalt avistalånet med ett belopp motsvarande skillnaden. Är skulden högre görs vanligen en amortering på avistalånet.

Lån behöver dock inte tas upp förrän påföljande halvår för tillgångar anskaffade eller delvis uppförda efter den 30 november respektive den 31 maj.

ESV:s allmänna råd till 2 kap. 2 §

Avistalån får belastas respektive amorteras löpande vid behov och således inte bara vid avstämningstillfällena. Även bundna lån kan amorteras respektive tas upp löpande.

Vilka utgifter som bör räknas in i anskaffningsvärdet framgår av ESV:s föreskrifter och allmänna råd till 5 kap. 3 § förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag.

Lån tas inte upp för uppskrivning av anskaffningsvärde eller för framtida utgifter för nedmontering och bortforsling även om dessa utgifter ingår i anskaffningsvärdet.

Till den del anläggningstillgångar används i en anslagsfinansierad verksamhet belastas anslaget med kostnaden för avskrivningar och ränta. Till den del anläggningstillgångar används i en avgiftsfinansierad verksamhet finansieras kostnaden för avskrivningar och ränta med avgiftsintäkter.

För bidragsfinansierade anläggningstillgångar finns ytterligare bestämmelser i 2 kap. 3 §.

3 § En anläggningstillgång som används i en myndighets verksamhet får helt eller delvis finansieras med bidrag som mottagits från icke-statliga givare.

ESV:s föreskrifter till 2 kap. 3 §

Bestämmelsen gäller även sponsringsmedel som en myndighet får ta emot och disponera enligt bestämmelserna i 6 kap. förutsatt att avtalet med sponsorn tillåter att medlen används för att finansiera anskaffning av en anläggningstillgång.

ESV:s allmänna råd till 2 kap. 3 §

Med icke-statliga givare avses andra än statliga myndigheter. Till bidrag från en icke-statlig givare räknas även bidrag från EU, FN och Nordiska ministerrådet.

Bidrag från flera icke-statliga givare kan läggas ihop för att finansiera anskaffning av en anläggningstillgång förutsatt att detta ryms inom ändamålet med respektive bidrag, donationsvillkoren eller motsvarande.

Om ett bidrag från en icke-statlig givare endast förmedlas av en statlig myndighet till en annan får även ett sådant bidrag användas av den mottagande myndigheten för att finansiera anskaffning av en anläggningstillgång.

4 § En anläggningstillgång får finansieras med sådana försäljningsinkomster som avses i 5 kap. 2 § första stycket.

5 § En anläggningstillgång får anskaffas genom att en myndighet ingår ett avtal om hyra eller hyrköp (leasing). Ett sådant avtal får dock endast ingås om det, sett över tillgångens hela ekonomiska livslängd, leder till en lägre kostnad för staten än anskaffning genom köp.

Ett avtal om försäljning och återhyra eller återköp eller andra liknande avtalsformer får endast träffas efter ett särskilt bemyndigande av regeringen.

ESV:s föreskrifter till 2 kap. 5 §

Bestämmelsen gäller både finansiell och operationell leasing. Den gäller dock inte överenskommelser om inomstatlig resurssamordning eller liknande.

Med avtal om försäljning och återhyra eller återköp avses s.k. sale-lease-back. Om en myndighet överväger andra leasingformer, t.ex. investorleasing, ska frågan underställas regeringen för prövning på motsvarande sätt som vid avtal om sale-lease-back.

ESV:s allmänna råd till 2 kap. 5 §

När den planerade användningstiden sammanfaller med hela den förväntade ekonomiska livslängden blir leasing av utrustning i regel dyrare för staten än köp. Om myndigheten har möjlighet att köpa utrustningen, t.ex. genom att ta upp lån i Riksgäldskontoret, torde köp oftast även för myndigheten vara ekonomiskt mer fördelaktigt än att leasa utrustningen. Leasingalternativet kan dock vara fördelaktigt för staten när utrustningen bara behövs en begränsad tid i förhållande till utrustningens livslängd.

Leasing bör användas endast om fördelarna är uppenbara. Vid investeringsbedömningen bör hänsyn tas till samtliga effekter av investeringen – i pengar mätbara effekter och övriga såväl kvantitativa som kvalitativa effekter. De i pengar mätbara effekterna av en investering bör sammanfattas i en kalkyl som dokumenteras.

6 § En infrastrukturell anläggningstillgång ska finansieras med anslag eller med sådana försäljningsinkomster som avses i 5 kap. 2 § första stycket.

ESV:s allmänna råd till 2 kap. 6 §

Förutom infrastrukturella anläggningstillgångar som väg- och järnvägsanläggningar, betraktas inte heller krigsmateriel och befästningar, konst- och kulturföremål samt naturmiljötillgångar som anläggningstillgångar som används i verksamheten. De ska därför inte finansieras med lån enligt bestämmelserna i 2 kap. 1 §.

7 § En myndighet får inte utan regeringens medgivande förvärva aktier eller andelar i ett företag, göra kapitaltillskott eller på annat sätt öka statens röst- eller ägarandel i ett företag.

En åtgärd enligt första stycket ska finansieras med anslag.

ESV:s föreskrifter till 2 kap. 7 §

Första stycket

Med företag avses självständiga rättssubjekt som bolag, stiftelser eller föreningar. Bestämmelsen innebär att en myndighet inte utan regeringens medgivande får gå in som ägare i ett sådant rättssubjekt eller göra utfästelser om framtida tillskott av ägarkapital.

Förutsatt att det är förenligt med en myndighets verksamhet får dock en myndighet eller en anställd vid myndigheten vara medlem i en förening och betala sådan medlemsavgift eller motsvarande som framgår av stadgarna för föreningen. Detta gäller så länge engagemanget i föreningen inte är förenat med några ytterligare ekonomiska åtaganden utöver vad som följer av medlemsavgiften.

ESV:s allmänna råd till 2 kap. 7 §

Första stycket

Med kapitaltillskott menas tillskott av riskbärande kapital i ett företag.

8 § En myndighet får inte utan regeringens medgivande besluta om utlåning.

Utlåning enligt förordningen (2011:211) om utlåning och garantier ska finansieras med lån i Riksgäldskontoret. Övrig utlåning ska finansieras med anslag.

ESV:s allmänna råd till 2 kap. 8 §

Andra stycket

Om en myndighets utlåning ska finansieras med lån hos Riksgäldskontoret framgår det av regleringsbrevet genom att myndigheten får en särskild låneram för ändamålet.

Sådana förskott eller fordringar som normalt förekommer i en myndighets löpande verksamhet är inte utlåning.

3 kap. Rörelsekapital och deponerade medel

1 § Rörelsekapital får finansieras med kredit på räntekonto eller med annan kredit i Riksgäldskontoret.

Riksgäldskontoret ska fastställa kreditvillkor som baseras på kontorets upplåningskostnader på kapitalmarknaden.

ESV:s allmänna råd till 3 kap. 1 §

Med rörelsekapital avses i detta sammanhang ett likviditetsbehov som myndigheten behöver finansiera.

För att en myndighet ska ha rätt att inneha ett räntekonto med kredit i Riksgäldskontoret krävs att regeringen särskilt har beslutat om det, vilket normalt framgår av myndighetens regleringsbrev.

2 § Regeringen beslutar för varje budgetår om det högsta beloppet för en myndighets krediter.

ESV:s allmänna råd till 3 kap. 2 §

En kredit kan vara knuten till myndighetens räntekonto eller avse andra krediter i Riksgäldskontoret. Om myndigheten förutser att en tilldelad kreditram inte kommer att räcka bör myndigheten lämna en begäran om en höjd kreditram till regeringen.

Ramen för myndighetens krediter framgår av regleringsbrevet eller annat beslut av regeringen.

För att regeringen ska kunna ta ställning till en myndighets behov av krediter ska myndigheten enligt föreskrifterna till 9 kap. 3 § förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag lämna underlag till ett sådant beslut i budgetunderlaget.

3 § En myndighet som har tilldelats ett räntekonto i Riksgäldskontoret ska använda detta för de likvida medel myndigheten disponerar i sin verksamhet.

Efter särskilt beslut av regeringen får även ett annat konto i Riksgäldskontoret användas.

ESV:s föreskrifter till 3 kap. 3 §

Betalningar till och från myndighetens räntekonto ska göras via de bankkonton som är anslutna till räntekontot. För att ett annat konto i Riksgäldskontoret än myndighetens räntekonto ska få användas för betalningar krävs ett särskilt beslut av regeringen.

Förutom medel som myndigheten disponerar för att finansiera den egna verksamheten får räntekontot användas för sådana medel som avses i 3 kap. 4 § och 4 kap. 4 § denna förordning samt i 11 § donationsförordningen (1998:140).

En myndighet disponerar de ränteintäkter respektive finansierar de räntekostnader som uppstår på räntekontot om inte regeringen har beslutat något annat.

ESV:s allmänna råd till 3 kap. 3 §

Myndigheter som har både ett räntebelagt och ett icke räntebelagt betalningsflöde kan behöva ta ställning till vilket betalningsflöde som ska användas initialt. Normalt bör fakturor från en och samma leverantör vilka kan komma att betalas från såväl ett räntebelagt som ett icke räntebelagt flöde betalas från ett bankkonto som är kopplat till räntekontot. Därefter görs en korrigering mellan betalningsflödena.

Korrigeringar mellan betalningsflöden bör göras minst en gång i månaden. Är beloppet väsentligt bör dock korrigering göras så snart som möjligt.

4 § Medel som deponerats hos en myndighet ska, om inte särskilda skäl talar mot det, sättas in på myndighetens räntekonto i Riksgäldskontoret. Räntan ska tillgodoräknas deponenten.

ESV:s föreskrifter till 3 kap. 4 §

Myndighetens redovisning ska vara ordnad så att depositionerna kan särskiljas från varandra. Uppgifter ska finnas om deponent, belopp, depositionstid, ränta och annan relevant information om depositionen.

ESV:s allmänna råd till 3 kap. 4 §

Med deponerade medel menas i detta sammanhang likvida medel som tillhör en enskild person eller organisation och som en myndighet tillfälligt förvaltar med avsikt att senare återbetala till deponenten eller den som annars förfogar över depositionen. Vidare ska det vara reglerat i lag, förordning, särskilt beslut av regeringen eller en myndighets föreskrifter att medlen ska placeras räntebärande. Sådana regler finns bl.a. i jordabalken, utsökningsbalken, lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet, expropriationslagen (1972:719), förordningen (1927:485) om nedsättning av pengar hos myndighet, förordningen (1978:881) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter samt utsökningsförordningen (1981:981).

Ränta på deponerade medel behöver bara redovisas i myndighetens balansräkning. Räntan bör tillgodoräknas deponenten i den takt som Riksgäldskontoret betalar räntan.

Med särskilda skäl avses främst det som framgår av 8 § lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.

4 kap. Anslagsmedel och räntekonto

1 § Anslagsmedel som ska föras till en myndighets räntekonto en viss månad, ska vara insatta på kontot den 25 i den månaden.

Överföringar till eller från en myndighets räntekonto ska verkställas av Riksgäldskontoret.

ESV:s allmänna råd till 4 kap. 1 §

Det framgår av myndighetens regleringsbrev vilka anslagsmedel som ska tillföras myndighetens räntekonto och i vilken takt detta ska ske.

2 § Har en myndighet under löpande budgetår tilldelats ytterligare medel på ett anslag som ska föras till myndighetens räntekonto, ska Riksgäldskontoret föra över beloppet jämnt fördelat på de betalningstillfällen som återstår under budgetåret, om inte regeringen har beslutat annat.

Om regeringen beslutat om en indragning av ett anslagsbelopp, som har förts till myndighetens räntekonto, ska det belopp som återstår att föra över till myndighetens räntekonto under budgetåret reduceras på det sätt som anges i första stycket. Om indragningen överstiger de överföringar som återstår under budgetåret, ska återbetalning göras enligt 3 §.

ESV:s föreskrifter till 4 kap. 2 §

Andra stycket

Om en indragning av anslagsbelopp beslutats så sent på budgetåret att den inte kan regleras genom minskning av de anslagsmedel som förs till räntekontot, ska myndigheten så snart som möjligt föra över medlen till statens centralkonto.

Om regeringen under löpande år beslutar att ett visst belopp som står till en myndighets disposition och som går i ett räntebelagt betalningsflöde ska ställas till regeringens disposition ska myndigheten hantera detta på samma sätt som ett beslut om indragning enligt denna bestämmelse.

ESV:s allmänna råd till 4 kap. 2 §

Andra stycket

Indragningar som avses i andra stycket är indragningar under löpande år till följd av beslut om ändring i regleringsbrev eller annat regeringsbeslut.

3 § En myndighet som har tilldelats anslagsbelopp som inte får disponeras följande budgetår ska, om medlen förts till myndighetens räntekonto, återföra beloppet plus ränta från årsskiftet till dagen för återbetalning. Beloppet ska föras över till statens centralkonto snarast efter det att beslut om indragning av anslagsbelopp finns registrerat i informationssystemet Hermes.

ESV:s allmänna råd till 4 kap. 3 §

Bestämmelsen gäller indragningar i samband med årsskifte av medel som tillförts en myndighets räntekonto. Indragning enligt denna bestämmelse kan bli aktuell om en myndighet har ett större anslagssparande vid årets slut än vad den enligt anslagsvillkoren, som anges i anslagsförordningen (2011:223) eller regleringsbrev, har rätt att disponera. Om regeringen beslutar att ett visst belopp av en myndighets anslagssparande från ett anslag som går i ett räntebelagt betalningsflöde ska ställas till regeringens disposition ska myndigheten hantera detta på samma sätt som ett beslut om indragning enligt denna bestämmelse.

Ränta på anslagsmedel som ska överföras till statens centralkonto kan beräknas schablonmässigt. Ränteberäkningen grundas då på en uppskattning av den tid medlen varit räntebärande och på en ränta som motsvarar genomsnittsräntan för räntekontot under denna tid.

4 § En myndighet som tar emot inkomster som den inte får disponera, ska föra över medlen till statens centralkonto. Om inkomsterna är av mindre omfattning, får medlen i stället sättas in på myndighetens räntekonto i Riksgäldskontoret för att senast vid budgetårets utgång föras över till statens centralkonto.

ESV:s föreskrifter till 4 kap. 4 §

Inkomsterna är av mindre omfattning om summan av de sammanlagda inkomster som myndigheten redovisar mot olika inkomsttitlar bedöms vara högst 100 000 kronor under ett budgetår. Vid bedömningen beaktas bl.a. vad som tidigare år bokförts mot inkomsttitlar. Överföring till statens centralkonto ska göras så snart som möjligt, dock senast den 15 januari året efter det aktuella budgetåret.

Även oförutsedda belopp som överstiger 100 000 kronor får tillfälligt föras till räntekontot om myndigheten saknar bankkonto i ett icke-räntebelagt flöde. Överföring till statens centralkonto av sådana belopp ska göras senast under efterföljande månad.

5 § En myndighet som disponerar anslag som inte ska föras över till ett räntekonto får utnyttja statens centralkonto för betalningar som är hänförliga till anslaget.

ESV:s allmänna råd till 4 kap. 5 §

I föreskrifter och allmänna råd till 3 kap. 3 § finns bestämmelser om betalningar respektive korrigeringar mellan betalningsflöden i det fall en myndighet har både ett räntebelagt och ett icke räntebelagt betalningsflöde.

5 kap. Disposition av försäljningsinkomster

1 § Har regeringen beslutat om försäljning av egendom som en myndighet förvaltar, ska myndigheten redovisa inkomsten mot inkomsttitel, om inte regeringen bestämt annat.

I 2–5 §§ anges hur en myndighet får disponera inkomsten i de fall den själv har beslutat om försäljningen.

ESV:s föreskrifter till 5 kap. 1 §

Myndigheten ska redovisa inkomsten mot en inkomsttitel inom inkomsttypen Inkomster av försåld egendom och överföra beloppet till statens centralkonto.

Med inkomst avses nettoförsäljningsvärdet, dvs. den försäljningsinkomst som återstår efter att eventuella direkta försäljningskostnader har räknats bort. Med direkta försäljningskostnader avses sådana kostnader som myndigheten inte skulle ha haft om någon försäljning inte skulle ha skett, t.ex. mäklararvode och courtage. Kostnader för egen personal och s.k. overhead får inte inkluderas i direkta försäljningskostnader.

ESV:s allmänna råd till 5 kap. 1 §

Bestämmelserna i 1–5 §§ gäller oregelbundna inkomster främst från försäljning av egendom som har använts i myndighetens verksamhet, t.ex. fast egendom, inventarier, utrustning, fordringar, rättigheter, förbrukningsmaterial och avfallsprodukter.

Enligt 6 § förordningen (1996:1191) om överlåtelse av statens lösa egendom får en myndighet sälja egendom som inte längre behövs i statens verksamhet eller som blivit obrukbar.

I 5 § förordningen om överlåtelse av statens lösa egendom finns särskilda bestämmelser om överlåtelse av aktier.

Regler om försäljning av egendom finns även i förordningen (1996:1190) om överlåtelse av statens fasta egendom m.m.

I 6 kap. 1 § denna förordning finns regler om försäljning av sådant goodwillvärde som följer av överlåtelse av exponeringstjänster inom ramen för sponsringssamarbeten.

2 § Om egendomen har använts i en verksamhet som regeringen har meddelat en investeringsplan för, får myndigheten disponera inkomsten för att finansiera investeringar som ingår i planen.

Bestämmelser om disposition av inkomster från försäljning av egendom som inte använts i en sådan verksamhet som avses i första stycket finns i 3–5 §§.

ESV:s allmänna råd till 5 kap. 2 §

Första stycket

En investeringsplan är i detta sammanhang en av riksdagen godkänd och av regeringen meddelad sammanställning av kommande investeringar och en beskrivning av hur dessa ska finansieras.

3 § Om egendomen har finansierats med lån, ska låneskulden regleras. Ett överskott får disponeras av myndigheten i den verksamhet där den sålda egendomen har använts.

Om försäljningen avser fast egendom eller aktier, ska dock ett eventuellt överskott redovisas mot inkomsttitel.

ESV:s föreskrifter till 5 kap. 3 §

Andra stycket

Med överskott avses här nettoförsäljningsvärdet minskat med lån i Riksgäldskontoret. Vad som avses med nettoförsäljningsvärdet framgår av föreskrifterna till 5 kap. 1 §.

ESV:s allmänna råd till 5 kap. 3 §

Första stycket

Överstiger försäljningsinkomsten tillgångens bokförda värde får myndigheten disponera den överskjutande delen av inkomsten i den verksamhet där tillgången använts. Om den försålda egendomen redan är helt avskriven får myndigheten disponera inkomsten i sin helhet.

Understiger försäljningspriset tillgångens bokförda värde bör regleringen av låneskulden finansieras med medel som myndigheten disponerar i den verksamhet där tillgången använts.

Bestämmelser om reglering av låneskulden finns i föreskrifter till 2 kap. 2 §.

4 § Om egendomen har finansierats med anslag, ska den del av inkomsten som motsvarar tillgångens bokförda värde föras över till statens centralkonto och redovisas mot inkomsttitel. Ett eventuellt överskott får disponeras av myndigheten i den verksamhet där den sålda egendomen har använts.

Om försäljning har skett av invärderad egendom som använts i verksamheten, får myndigheten disponera hela inkomsten i den verksamhet där den sålda egendomen har använts.

Om försäljningen avser fast egendom eller aktier, ska dock inkomsten redovisas mot inkomsttitel.

ESV:s föreskrifter till 5 kap. 4 §

Första och tredje styckena

Om försäljningsinkomsten understiger det bokförda värdet ska endast ett belopp som motsvarar inkomsten redovisas mot inkomsttitel och överföras till statens centralkonto.

Andra stycket

Om verksamheten, som den invärderade tillgången använts i, har upphört ska försäljningsinkomsten redovisas mot inkomsttitel.

ESV:s allmänna råd till 5 kap. 4 §

Första stycket

För kostnadsförda tillgångar, t.ex. inventarier med en ekonomisk livslängd understigande tre år, finns inget bokfört värde och hela försäljningsinkomsten får då disponeras av myndigheten.

Andra stycket

Invärderade tillgångar är tillgångar som en myndighet invärderade i samband med övergången till den nya redovisningsmodellen under 1990-talet.

5 § Om egendomen har finansierats på annat sätt än med anslag eller lån, får myndigheten disponera inkomsten i den verksamhet där den sålda egendomen har använts.

ESV:s allmänna råd till 5 kap. 5 §

Finansiering på annat sätt är t.ex. genom gåvor, donationer, bidrag, sponsringsmedel och avgiftsinkomster samt sådana fall där finansieringen inte kan knytas till en bestämd källa bl.a. beroende på egendomens ålder.

6 § Bestämmelserna i 1–5 §§ gäller inte inkomster från försäljning av frivilligt efterfrågade varor som staten tillhandahåller som ett led i en avgiftsbelagd verksamhet. Bestämmelser om sådana inkomster finns i avgiftsförordningen (1992:191).

ESV:s allmänna råd till 5 kap. 6 §

Bestämmelserna i 1–5 §§ gäller således inkomster från försäljning av andra tillgångar än sådana som är avsedda att omsättas i en myndighets avgiftsbelagda verksamhet där avgifter sätts för att helt eller delvis täcka kostnaderna för verksamheten.

6 kap. Disposition av andra icke-statliga medel

1 § En myndighet får ta emot och disponera icke-statliga medel, om inkomsten är av tillfällig natur eller mindre omfattning och den inte rubbar förtroendet för myndighetens opartiskhet i dess myndighetsutövning eller annars skadar dess anseende.

En myndighet får inte ingå avtal som innebär att myndigheten tar emot medel som avses i första stycket, om avtalet medför ett ökat behov av medel från statens budget eller att högre avgifter måste tas ut i avgiftsfinansierad verksamhet.

Första och andra styckena gäller inte i de fall rätten för en myndighet att ta emot och disponera icke-statliga medel regleras på annat sätt.

ESV:s föreskrifter till 6 kap. 1 §

Första stycket

Medel som en myndighet får från mellanstatliga organisationer som Sverige är anslutet till betraktas här som statliga medel och omfattas inte av denna paragraf. Exempel på sådana organisationer är EU, FN och Nordiska ministerrådet.

En myndighet som avser att med stöd av denna paragraf ta emot och disponera icke-statliga medel för att finansiera ett samarbete ska upprätta ett skriftligt avtal med samarbetsparten om villkoren för samarbetet.

Särskilt om sponsring

En myndighet som överväger att ingå ett samarbete om sponsring av myndighetens verksamhet ska upprätta interna riktlinjer för sådana samarbeten.

Inkomst av tillfällig natur eller mindre omfattning

Vid bedömning av om inkomsten är av mindre omfattning ska de sammanlagda inkomsterna som under budgetåret tas emot med stöd av denna paragraf ställas mot myndighetens totala förvaltningskostnader under året. Om inkomsterna under en längre tid än två år överstiger ett belopp motsvarande fem procent av de totala förvaltningskostnaderna ska inkomsterna inte anses vara av mindre omfattning.

För inkomst av tillfällig natur finns ingen fastställd gräns för hur stor inkomsten får vara. Det är först när inkomsterna som tas emot med stöd av denna paragraf totalt sett inte kan anses vara av mindre omfattning som myndigheten behöver undersöka om en del av dessa är av tillfällig natur. Om så är fallet ska myndigheten beräkna om inkomsterna, exklusive de inkomster som är av tillfällig natur, är av mindre omfattning.

Andra stycket

Medel från statens budget är i detta sammanhang anslag som tilldelats myndigheten, lån eller andra krediter i Riksgäldskontoret samt medel från statens budget som erhålls från en annan statlig myndighet. Sådana medel får endast användas för det ändamål och inom de ramar som regeringen har angivit.

En myndighet får inte ta emot medel med stöd av denna paragraf om detta medför att befintliga resurser blir otillräckliga för att genomföra ordinarie verksamhet med den volym och kvalitet som regeringen bestämt.

ESV:s allmänna råd till 6 kap. 1 §

Första stycket

Exempel på inkomster som omfattas av denna bestämmelse är sponsring, ersättning för rättegångskostnader, försäkringsersättning, ersättning för skada och andra kostnadsersättningar.

En myndighet får med stöd av denna paragraf disponera ersättning för rättegångskostnader, skada eller liknande såvida inte myndigheten i särskild ordning har fått kompensation för kostnaden eller skadan via statens budget. Om ersättning för en skada eller liknande överstiger vad som kan anses vara en rimlig ersättning för de kostnader som skadan har orsakat myndigheten bör myndigheten föreslå regeringen hur den överskjutande delen bör disponeras.

Bestämmelsen gäller inte medel där dispositionsrätten reglerats eller beslutats särskilt av regeringen, t.ex. avgifter, donationer och bidrag samt försäljningsinkomster enligt 5 kap. 1–5 §§.

Särskilt om sponsring

Med sponsring avses här en överenskommelse varigenom en sponsor tillhandahåller den sponsrade parten kontanta medel, varor eller tjänster i utbyte mot exponering av ett företagsnamn eller varumärke samt eventuellt andra förmåner.

En myndighet som avser att ingå ett samarbete om sponsring bör utveckla rutiner för uppföljning av verksamheten i syfte att avgöra om sponsringen utgör ett effektivt resurstillskott.

Inkomst av tillfällig natur eller mindre omfattning

Inkomster är av tillfällig natur om ett avtal om sponsringssamarbete etc. bara gäller en enstaka händelse, t.ex. en konferens.

Med myndighetens förvaltningskostnader avses normalt de kostnader som redovisas under avsnittet Verksamhetens kostnader i myndighetens resultaträkning.

Om inkomsterna som tas emot med stöd av denna paragraf varken är av tillfällig natur eller mindre omfattning bör myndigheten begära att regeringen prövar om rätten att ta emot och disponera dessa inkomster bör regleras i särskild ordning.

7 kap. Avkastningspliktigt kapital

1 § En myndighet som disponerar ett avkastningspliktigt kapital ska, sedan årsredovisningen färdigställts, betala in ett belopp som motsvarar statens avkastningskrav till statens centralkonto och redovisa beloppet mot inkomsttitel.

Om avkastningskravet inte kan tillgodoses, ska motsvarande belopp redovisas inom linjen i myndighetens balansräkning. Ett eventuellt ackumulerat belopp ska också redovisas.

I de belopp som avses i första och andra styckena ska ränta ingå, beräknad enligt statens avkastningsränta, från och med det nya räkenskapsårets början till dess betalning sker till statens centralkonto.

2 § Regeringen beslutar om reglering av kapitalförluster som kan kräva nedskrivning av ett avkastningspliktigt kapital. Sådana kapitalförluster ska anmälas till regeringen så snart som möjligt, dock senast den 1 mars året efter det budgetår som nedskrivningen avser.

ESV:s föreskrifter till 7 kap. 2 §

I en myndighets anmälan till regeringen ska ingå en redovisning av de omständigheter som bidragit till att förlusten uppkommit, grunderna för beräkningen av kapitalförlusten och vilka bevakningsåtgärder som vidtagits avseende utestående fordringar. Anmälan ska även innehålla förslag till reglering av förlusten samt förslag om eventuell ersättningsanskaffning och hur denna bör finansieras.

ESV:s allmänna råd till 7 kap. 2 §

Förluster i en avgiftsfinansierad verksamhet innebär normalt sett inte att statskapitalet behöver skrivas ned. Detsamma gäller om tillgångar som finansierats av ett avkastningspliktigt statskapital behöver skrivas ned till följd av stöld, brand och andra förluster. Sådana förluster täcks genom ersättning till följd av överenskommelser med Kammarkollegiet enligt förordningen (1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering. Om sådan överenskommelse saknas täcks förlusten genom balanserade eller framtida överskott i den avgiftsfinansierade verksamheten. Därigenom får en myndighet samma grundläggande konkurrensmässiga förutsättningar som privata företag. Endast om en förlust är av en sådan omfattning att det inte är möjligt att ta ut sådana avgifter att förlusten kan täckas, bör en myndighet som har avkastningspliktigt statskapital föreslå regeringen att förlusten ska täckas genom nedskrivning av statskapital. En sådan nedskrivning förutsätter att det är angeläget att staten fortsätter att bedriva den berörda verksamheten.

Om myndigheten lämnar ett budgetunderlag bör i förekommande fall en anmälan om kapitalförluster ingå i detta.

8 kap. Verkställighetsföreskrifter

1 § Ekonomistyrningsverket får meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av denna förordning. Föreskrifter för verkställigheten av 2 kap. 1 och 2 §§, 3 kap. 1, 3 och 4 §§ samt 4 kap. får dock meddelas först efter samråd med Riksgäldskontoret.

ESV:s föreskrifter till 8 kap. 1 §

Ekonomistyrningsverket kan i enskilda fall pröva och meddela undantag från föreskrifterna till denna förordning.

Kontakt

Senast uppdaterad: